Så här ligger det till..

Det här är en bild tagen på mig och Elin i dec –08. Samma år som Gustav föddes och innan jag blev sjuk. Ni som har varit med mig ett tag vet ju att jag fick diagnosen Hypotyreos för ca 1 år sedan. Det har gjort att jag gått upp mycket i vikt, jag har ont i lederna, känner en trötthet ibland som inte är av denna värld. Och mitt minne ska vi inte prata om…
Självklart har jag fått medicin mot det här som jag har ätit i 1 år, och visst har det blivit bättre! Mycket bättre till och med. Däremot så går jag fortfarande upp i vikt. Det är många som står upp och skriker att jag ska äta bättre och motionera mera. Jag håller med, och jag försöker, tro mig.

När jag började räkna efter så har jag kämpat med min vikt i ca 17 år.. jag är less på det och jag är less på fördomar. Idag träffade jag en doktor som jag pratade med och han sa något som var skönt att höra. “Man ska skilja på dom som äter hamburgare och dricker läsk varje dag och dom som har en sjukdom och dessutom har det ärftligt”
Jag tillhörde den sista gruppen
Min pappa dog när han var 63 år gammal och min mamma fick en stroke, men överlevde tack och lov, när hon var 64 år. Både var/är väldigt överviktig. Jag vill inte dö om 25 år om jag säger så..
En annan sak läkaren sa var att dom ska ta prover och han ska hjälpa mig vidare för att se om en magsäcksoperation kan vara ett alternativ. Jag blev både glad och förskräckt. Glad för att det var det jag ville, det känns som en lösning som varar. Förskräckt för att jag är så tjock att en operation kan vara en lösning.
När jag ser mig i spegeln så ser jag det inte riktigt, eller så tittar jag inte tillräckligt länge. Jag är bra på att undvika speglar och kameror.
När jag ser ett kort på mig själv som här nedan så känner jag inte igen mig själv…

Jag vill inte göra det här för att kunna ha storlek 36 i kläder, jag vill göra det för att jag ska orka leva och vara aktiv tillsammans med mina barn.
När jag ser det övre kortet så ser jag en tjej full av liv, en tjej som har energi. Det finns inte kvar idag, inte mycket och den jag har måste jag ibland hushålla med.
Att dessutom vara så överviktig att mitt BMI slår i taket i alla mätningar och visar extrem fetma gör det såklart inte lättare. Det är tungt att bära runt på.

Det är många människor omkring mig som har åsikter om det här och det får man väl ha. Jag har åsikter om det mesta oxå. Jag vill bara säga att har man aldrig varit här där jag är nu så är det nog svårt att förstå.. Det är många som tycker att jag gnäller men det är svårt när man inte känner igen sig själv längre, jag försöker förstå jag med.

Nu är det inte alls säkert att det här besöket leder till en operation i slutändan. Alla prover ska tas och jag ska fundera om det här är det jag verkligen vill. Läkaren var väldigt positiv och tyckte det var en bra behandling men jag måste fortfarande tänka.

Det blev ett långt inlägg och det har tagit lång tid att skriva.
Det här gör ondare i mig än jag har velat erkänna.
Har du orkat läsa så här långt har du gjort det bra. Tack!

Kram