Här har ni Sara och mig. Det här är en tjej som vet vad som krävs för att lura mig ;)
Sara har utmanat mig och ni som känner mig vet ju att en utmaning tackar jag inte nej till. Det är till och med så att så fort det ska tävlas så vaknar något inom mig och helt plötsligt får jag ett jävla anamma som jag inte haft förut.
Utmaningen är att jag ska springa tjejmilen nästa år. Jag har ju varit på gång förut men så kom det saker i vägen (barn och sånt). Det unika med det här är att Sara själv hatar att springa. Jag vet att hon gör det för min skull. Jag behöver ju verkligen röra på mig och det här är det absolut bästa sättet.
Man kan tycka att det är långt kvar tills nästa års tjejmil men inte om man är i min situation med massor av övervikt och en obefintlig kondition. Att det är ett år kvar är väldigt bra med tanke på att jag måste vara försiktig med kroppen när den är så tung. Förhoppningsvis så är ju en av biverkningarna av träningen att några (läs många, många) kilon försvinner.
Vi har hittat ett program som heter Couch to 5k eller på svenska från soffan till 5 km.
Programmet är på 10 veckor men jag tänkte att jag gör alla pass två gånger så att jag får en bra start. Idag var första passet och jag tror att jag har närapå vuxit fast i soffan! Jösses.
Jag började med att gå 5 minuter ungefär sedan skulle man springa 60 sek, gå 90 sek och göra detta 4 gånger, avsluta med gång 5 min. Total tid 20 minuter. Jag har alltså joggat 4 minuter och jag har träningsvärk! Egentligen borde jag ju inte skriva det men det är ju sant!
Nu ser jag fram emot ett aktivare liv. Det behövs! Och som Sara sa; "Vi ska ju flytta ihop när vi blir gamla och gubbsen har dött och då vill inte jag behöva ta hand om dig. Vi ska ju göra roliga saker. Se till att komma iform!"
Och visst har hon rätt och jag måste ju säga Tack till världens bästa kompis. Jag uppskattar det verkligen :)
Nu ska jag slänga mig i duschen!
Kramkalas