En vecka och fyra rundor

Den här veckan har jag kämpat på med mitt program. Ni vet, det där programmet som ska få mig ur soffan.

4 rundor har det blivit denna veckan. Jag är riktigt nöjd! Det har varit några tunga dagar måste jag erkänna men det hjälper att det bara är rundor på 20 minuter. Den tiden och orken har man alltid och det är lite lättare att övertala mig själv när jag kan tänka att det är bara 20 minuter och sen är det över.

Idag tänkte jag att jag kunde öka på och springa en minut någon fler gång men efter 4 gånger så mådde jag illa och hade blodsmak i munnen. Sa jag att jag har lovat att jag ska springa en mil? Tur det är lång tid kvar

Idag hade Elin stolt berättat för farmor att hennes mamma skulle bli smal nu och att hon (jag) var ute och joggade. Det stack till lite i hjärtat måste jag säga. När man är 6 år ska man inte behöva tänka på sånt. Sen slog mig tanken att tänk om hon blir retad för att hennes mamma är tjock? Jag hoppas inte men samtidigt så vet man ju hur barn är..

Hur som helst nu är det full fart framåt. Ett år är lång tid men som ni märker så har jag oxå en lång väg att gå och rätt var det är så är det dax att springa det där himla loppet. Det är nog inte så många av mina vänner som tror att jag kommer att genomföra det men det är oxå det som sporrar. Jag ska allt visa dom

Kramkalas

Jag sitter fast i soffan!

 

Här har ni Sara och mig. Det här är en tjej som vet vad som krävs för att lura mig ;)

Sara har utmanat mig och ni som känner mig vet ju att en utmaning tackar jag inte nej till. Det är till och med så att så fort det ska tävlas så vaknar något inom mig och helt plötsligt får jag ett jävla anamma som jag inte haft förut.

Utmaningen är att jag ska springa tjejmilen nästa år. Jag har ju varit på gång förut men så kom det saker i vägen (barn och sånt). Det unika med det här är att Sara själv hatar att springa. Jag vet att hon gör det för min skull. Jag behöver ju verkligen röra på mig och det här är det absolut bästa sättet.

Man kan tycka att det är långt kvar tills nästa års tjejmil men inte om man är i min situation med massor av övervikt och en obefintlig kondition. Att det är ett år kvar är väldigt bra med tanke på att jag måste vara försiktig med kroppen när den är så tung. Förhoppningsvis så är ju en av biverkningarna av träningen att några (läs många, många) kilon försvinner.

Vi har hittat ett program som heter Couch to 5k eller på svenska från soffan till 5 km.

Programmet är på 10 veckor men jag tänkte att jag gör alla pass två gånger så att jag får en bra start. Idag var första passet och jag tror att jag har närapå vuxit fast i soffan! Jösses.

Jag började med att gå 5 minuter ungefär sedan skulle man springa 60 sek, gå 90 sek och göra detta 4 gånger, avsluta med gång 5 min. Total tid 20 minuter. Jag har alltså joggat 4 minuter och jag har träningsvärk! Egentligen borde jag ju inte skriva det men det är ju sant!

Nu ser jag fram emot ett aktivare liv. Det behövs! Och som Sara sa; "Vi ska ju flytta ihop när vi blir gamla och gubbsen har dött och då vill inte jag behöva ta hand om dig. Vi ska ju göra roliga saker. Se till att komma iform!"

Och visst har hon rätt och jag måste ju säga Tack till världens bästa kompis. Jag uppskattar det verkligen :)

Nu ska jag slänga mig i duschen!

Kramkalas