onsdag 11 mars 2009

Jag drömde om pappa


Det är snart 12 år sedan min pappa gick bort. Jag var bara 23 år, pappa var bara 63 år. Det tog väldigt hårt på mig, kanske inte alltid utåt men hela min värld som jag kände den förändrades ju! Jag har haft turen att ha haft en sån pappa som alltid fanns där, vad jag än gjorde.
Vart jag än jobbade, på den tiden jobbade jag som kock så kom han och åt lunch fast att han hade 5 mil enkel väg, bara för att vi skulle ses. Tomrummet blev stort..

I början så var alla väldigt förstående att man var lite nedstämd eller rent utan grät lite nu och då.. Fast det var ju sen, när det hade gått ett tag som den riktiga sorgen kom. Efter ett tag när jag varje gång kom på att jag skulle ringa och berätta något och han inte fanns, eller varje gång jag så en liten "gubbe" på stan som haltade lite och påminde om pappa som det blev riktigt jobbigt. Det här skedde ju efter begravningen..
Innan hade jag fullt upp med allt det praktiska. Mina systrar och jag är bara halvsystrar så jag var pappas enda barn. Så när saknaden var som värst så föll det i glömska hos dom flesta, vilket är ganska förståligt... Fast jag brukar alltid tänka på att det kommer en tid efter begravning som blir väldigt tom för den som har förlorat någon..

Under den här tiden vet jag att jag läste att ett sorgearbete tar ca 7 år. Jag vet oxå att jag tänkte; Yea right! Jag kommer sörja min pappa så länge jag lever.
Jag minns oxå att en dag kom jag på att jag inte hade tänkt på pappa på länge och det gjorde inte så ont att tänka på honom, då hade det faktiskt gått sju år.

Nu gick jag inte omkring och grät i sju år. det första året kunde jag inte själv bestämma när eller var jag blev ledsen, det bara kom och det var lite olika saker som utlöste det. Med tiden blev det lättare, dvs jag kunde själv bestämma mig för att jag väntar med att tänka på det här tills jag kommer hem. Det var otroligt skönt. Fast jag tror att det är viktigt att när man väl kom hem så får man ta sig tiden att släppa fram sorgen..

Jag har lite delade tankar om det här med att minnas. Jag tänker fortfarande inte så ofta på pappa längre, lite nu och då. Jag tycker fortfarande att det är jobbigt att titta på kort för jag börjar alltid gråta så man kan väl säga att jag fortfarande väljer mina stunder... Samtidigt är jag livrädd för att glömma...

Det finns egentligen bara en sak jag hade önskat för mig själv och pappa.. Att han hade fått träffat sina barnbarn.
Fast med tanke på hur Gustav ser ut och är till sättet så är jag säker på att pappa lever kvar inom oss..

Jag känner en stor tacksamhet att han kommer till mig i drömmen ibland. Han var världens bästa pappa. Jag älskar dig pappa! Jag saknar dig..
Kram

21 kommentarer:

Hemmalycka sa...

Tråkigt att din pappa fick ett så kort liv. Låter som ni hade väldigt fina stunder tillsammans och det är det du får ta fram när det känns tungt. Tänk vad mycket du kan berätta för dina barn när de blir större om deras fina morfar i himmelen. Jag skänker dig en stor bamsekram, det var väldigt fint skrivet om din pappa.
Sköt om dig!
Åsa

Anonym sa...

Åhh älskade gumman!
Jag känner precis likadant när det gäller min älskade mormor.
Tänk vilken tur att jag har träffat dig Ingela, att vi har varandra.
Du är min sanna vän.
kramar i massor.
Din vän förevigt
ia

Anonym sa...

Vad fint du skriver om honom. Önskar att jag & min pappa skulle ha samma nära relation. Har det med min mamma men inte pappa tyvärr. Mamma påstår att det är för att vi är för lika, så vi går inte 100 ihop, men när jag var liten var det annorlunda. Då var jag pappas flicka & stod alltid på hans sida mot tjejerna: mamma, mormor & min syster :-)

Skönt att han kan hälsa på dig i drömmen ibland iaf & att du kan se lite av honom i din son.

Kram!

Therese sa...

Vilket vackert inlägg, din pappa ler nog där uppe och är stolt över vilke nfin människa du är Ingela! Och som du skriver han finns hos er både genom minnena och i Gustav...

Kramar om hårt

Vero sa...

Vad fint att läsa. Jag sitter här på jobbet med tårar i ögonen.

Jag har min far i livet jag, men det är inte mycket till far inte... Tyvärr och jag saknar också EN far, och inte MIN far.

Saknaden att inte ringa och berätta om roliga saker som hänt och även jobbiga, det saknar jag. Det närmaste jag kommit en far på det viset är en man som min mor levde med under hela min uppväxt. Han gick bort nu för 4 år sedan och jag saknar verkligen att ringa honom och prata med honom. Jag vet att HAN skulle vara så stolt och glad över mitt arbete och det jag gör nu, och jag känner ibland att jag skulle verkligen behöva hans peppande ord. Jag kan glömma bort att han inte finns ibland och är nästan på väg att ringa honom. Så det där med saknad förstår jag.

Vad som nästan är värst med min situation är att jag HAR en far. En far som inte ens vet att jag har öppnat eget, vet inte hur det är med barnen och han bryr sig INTE. Ringer enbart om han vill låna pengar - pengar till sprit. Och då får det vara för min del.

Usch, vilken trist kommentar det här blev då.... Det var ju inte meningen, men det bara "rann" ur mig...

Ösnkar dig en fin dag! Kram, kram

Bernike sa...

Ja Ingela. Din pappa var speciell. Även för mig.
Förstår att din sorg har varit stark. O att saknaden är stor.

Jag minns vår återförening med klassen då jag började klumpigt vräka ur mig allt gott jag mindes om honom så att du blev ledsen. Förlåt, förlåt, förlåt. Det har grämt mig många gånger efteråt.:o(
Då hade jag aldrig upplevt den typen av sorg o kunde inte sätta mig i din situation. Nu har jag oxå genomgått samma som du o dessutom fler människor i min familj som dött alltför unga. Ingen rolig känsla, men tiden läker konstigt nog.

Du skriver vackert om honom o jag tror säkert han finns hos dig dagligen ändå precis som du säger.

KRAMIZ. <3

Vicky sa...

Vad fint du skriver om din pappa Ingela. Tack för att du orkade skriva och det känns som ett privilegium att få del av dina tankar. Stor kram till dig

Från A till O med Jenny sa...

Fårstår vad du menar med sorgen. Min mamma gick bort för snart 4 år sedan och jag var då också 23 år. Jag och min lillasyster ( vi har samma mamma på inte samma pappa) har ju dock mycket stöd i varandra, men det har nog varit otroligt tufft för henne eftersom hon bara var 13 när mamma dog och inte hunnit bli vuxen än.
Känner med dig
kram Jenny

Lotta sa...

Hej,
blir rörd när jag läser det du skriver. Pappa dog 1996 och mamma 2001 och det är inget vidare. Känner igen mig i det du skriver.
stor kram till dig.
Lotta

segsliten sa...

Min morfar och jag hade en väldigt nära relation. han var som en far för mig, mer än vad min riktiga pappa någonsin varit. När sedan min morfar dog, då trodde jag att jag skulle dö jag också. Jag hade så ont i själen, hjärtat, kroppen. Ja, var det nu är man har ont någonstans! Jag är ingen troende person, men jag känner ofta min morfars närhet. Jag känner när han är här och hälsar på, när han håller mig om ryggen i ett svårt ögonblick, och när han beskyddar mina barn. Detta trots att han aldrig varit i lägenheten där jag bor, och heller aldrig hann träffa mina barn. Jag är så glad för att jag ringde honom från en telefonkiosk i Akaba i Jordanien. Det var sista gången vi talades vid. Han dog ett par dagar senare. Jag hade sånt starkt behov att prata med honom, jag visste att det var absolut nödvändigt. Jag vet inte vad det var, men det var som om jag visste, fast jag faktiskt inte hade en susning om vad som komma skulle, och så ringde jag honom.
Jag fick senare veta att det sista han gjorde på morgonen, strax innan han dog, var att be min mammas man att läsa vykortet som jag skickat. En stund senare var han död, med mina ord ringandes i öronen.
Nu kan jag inte skriva mer, eftersom jag pågrund av tårarna inte ser tangenterna mer.
Kram ☺

Mamma-Mu sa...

Oj som jag förstår din känsla!
Hade en fantastisk relation till min mormor som gick bort för snart 7 år sedan, dom första 5 åren var skit jobbiga för att säga lite...
Och som du säger så är det vansinnigt tråkigt och synd att hon aldrig fick lära känna mina barn! Dottern han hon träffa två gånger inte mer...
För mej började det här med att "dom äldre" går bort i helt fel ända!
Visst vet jag att hon är med mej titt som tätt för det pratade vi om innan hon gick bort... Men det är tufft vissa dagar!

Kram Mimmi

Nettan sa...

Vad fint du skrivit.... tack för du delar med dig !
Blir alldeles tårögd =0(.
7 år sa du....då har jag 2 år kvar !? Näru, min Mamma kommer jag sakna så länge jag lever, fyllde 30det året min Mamma gick bort & hon skulle snart ha fyllt 55 !
Livet är orättvist...

Kommer ihåg det där med att helt plötsligt att börja gråta, vart man än va, i bilen, på ICA....skämdes, men det är ju helt normalt, eller...??

Nu den 19 Mars skulle hon ha fyllt 60 år & det kommer bli en tung dag för mig... saknar henne så !

En bamsekram till DIG ♥
// Nettan

Livet på Citronodlingen sa...

Väldigt vackert skrivet!
Jag tror att alla vi som förlorat någon nära ofta har den där känslan att man genast vill ringa/gå och hälsa på för att berätta något roligt som hänt, även om det har gått lång, lång tid sen dem lämnade oss...

Mamma Linda sa...

Åhh, Ingela vilken sorg. Så fint du skriver om er relation. Jag gråter faktiskt, så fint. sånt får mig att tänka att man ska ta till vara på det man har och vara rädd om det. Jag och min pappa har ju inte så tät kontakt men vi ringer med jämna mellanrum. OCH jag vet att den dagen han är borta kommer jag bli besviken på mig själv att vi inte hade bättre kontakt. men det hänger ju inte bara på mig.
Säkert är det så att din pappa är med er och vakar över sina fina barnbarn och din familj :-)

Ha en bra dag
Kramar Linda

thebromanders sa...

Ååååh, vad jobbigt!! Naturligtvis jobbigare när de går bort i förtid sådär... men just det där att nu är de äldre och man VET att de inte kommer att finnas där för alltid... säg att de får leva tills de blir 80 - mindre än tio år kvar... och hur fort går inte det?? Såna där tankar får mig att ifrågasätta vad vi gör långt här borta...

Maria sa...

Vad fint skrivet, fick mig att fälla tårar på tangentbordet. Stor kram på dig!

Anonym sa...

Ett vackert och starkt inlägg, vännen! Att mista en förälder... Ja vad ska jag skriva. Det finns knappt ord. Det var ju anledningen till att jag började blogga... En sorgebearbetning.
Jag sträcker ut mina armar och hoppas att du känner värmen från min...
kram Anna

Sjabbig men chic sa...

Det här är väldigt fint skrivet av dig Ingela. Både vackert och väl beskrivet. Att du kan beskriva ditt sorgearbete så redigt är otroligt imponerande. jag känner mycket med dig att du har förlorat din pappa. Jag förstår att en längtan efter någon man älskat så mycket aldrig kan försvinna. Jag sa till min mormor en gång: Jag är så rädd för att mamma ska dö (när mamma var sjuk) för då kommer väl livet aldrig att bli sig riktigt likt igen. och då svarade hon: nej, det blir det inte gumman. Egentligen så kan man säga så här, att när vi är små då sätter vi ramarna för vilka som ska finnas kring oss i vårt liv. Sen tillkommer det nya älskade och det är helt som det ska. Men när någon försvinner då försvinner ramarna. och det är då Lisa, det är då du ska börja bygga nya ramar,de blir aldrig lika, men de kan bli jäkligt bra ändå.


Kram Lisa

Anonym sa...

Åh *kramar om massor*
Sitter här med tårarna rinnandes när jag läser vad fint du skrivit om din pappa och den enorma saknaden efter honom,blir berörd långt in i hjärtat.

Livet är inte alltid rättvist och man ska verkligen ta vara på varje dag här och nu.
Det är så viktigt.

MÅNGA KRAMAR!!!
//Jessica-som är glad att jag hittat din fina blogg.

Anonym sa...

Vilket fint inlägg som jag känner igen mig i mycket. Min pappa gick hastigt bort när jag var 22 år och min mamma gick bort för drygt ett år sedan efter att ha kämpat mot sjukdom ett par år. Hon var min bästa vän... Saknaden är enorm. Tur att man (även du) har en sån fin familj och fina barn att dela vardagen med. De är det bästa i mitt liv :)

Linda sa...

Hej!
hamnade in på din blogg av en slump, genom en vänns blogg...
Det du skriver i det här inlägget känndes djupt i mig, förlorade själv min pappa nu i december och han skulle ha fyllt 63 nu i mars, det är tungt att inte ha honom kvar... förstår att det känns tungt att han inte hann träffa sina barnbarn, det gjorde min pappa iallafall...
kram