Det är snart 12 år sedan min pappa gick bort. Jag var bara 23 år, pappa var bara 63 år. Det tog väldigt hårt på mig, kanske inte alltid utåt men hela min värld som jag kände den förändrades ju! Jag har haft turen att ha haft en sån pappa som alltid fanns där, vad jag än gjorde.
Vart jag än jobbade, på den tiden jobbade jag som kock så kom han och åt lunch fast att han hade 5 mil enkel väg, bara för att vi skulle ses. Tomrummet blev stort..
I början så var alla väldigt förstående att man var lite nedstämd eller rent utan grät lite nu och då.. Fast det var ju sen, när det hade gått ett tag som den riktiga sorgen kom. Efter ett tag när jag varje gång kom på att jag skulle ringa och berätta något och han inte fanns, eller varje gång jag så en liten "gubbe" på stan som haltade lite och påminde om pappa som det blev riktigt jobbigt. Det här skedde ju efter begravningen..
Innan hade jag fullt upp med allt det praktiska. Mina systrar och jag är bara halvsystrar så jag var pappas enda barn. Så när saknaden var som värst så föll det i glömska hos dom flesta, vilket är ganska förståligt... Fast jag brukar alltid tänka på att det kommer en tid efter begravning som blir väldigt tom för den som har förlorat någon..
Under den här tiden vet jag att jag läste att ett sorgearbete tar ca 7 år. Jag vet oxå att jag tänkte; Yea right! Jag kommer sörja min pappa så länge jag lever.
Jag minns oxå att en dag kom jag på att jag inte hade tänkt på pappa på länge och det gjorde inte så ont att tänka på honom, då hade det faktiskt gått sju år.
Nu gick jag inte omkring och grät i sju år. det första året kunde jag inte själv bestämma när eller var jag blev ledsen, det bara kom och det var lite olika saker som utlöste det. Med tiden blev det lättare, dvs jag kunde själv bestämma mig för att jag väntar med att tänka på det här tills jag kommer hem. Det var otroligt skönt. Fast jag tror att det är viktigt att när man väl kom hem så får man ta sig tiden att släppa fram sorgen..
Jag har lite delade tankar om det här med att minnas. Jag tänker fortfarande inte så ofta på pappa längre, lite nu och då. Jag tycker fortfarande att det är jobbigt att titta på kort för jag börjar alltid gråta så man kan väl säga att jag fortfarande väljer mina stunder... Samtidigt är jag livrädd för att glömma...
Det finns egentligen bara en sak jag hade önskat för mig själv och pappa.. Att han hade fått träffat sina barnbarn.
Fast med tanke på hur Gustav ser ut och är till sättet så är jag säker på att pappa lever kvar inom oss..
Jag känner en stor tacksamhet att han kommer till mig i drömmen ibland. Han var världens bästa pappa. Jag älskar dig pappa! Jag saknar dig..
Kram