Det här är mitt favoritcitat! Det stämmer nämligen alltid. Jag kommer fortfarande inte ihåg vart jag har fått det ifrån, jag vet bara att det liksom fastnade.
Väldigt många av er släkt, vänner och annat löst folk vet om att jag håller på att skilja mig. Det är också anledningen till att det är lite tyst här inne. Vad f'*n skriver man?
Det här är inget beslut som kom över en natt utan har växt fram och vi är vänner och vill varandra allt gott. Trots detta så är det naturligtvis jobbigt ibland. Det är mycket funderingar kring hur det blir sen.. Jag har ju ingen familj här, de bor ju 50 mil bort och likaså mina vänner. Nu har jag såklart lite nya kompisar men det är inte samma trygghet som med de som har stått ut med mig i vått och torrt i över 25 år (jättekonstigt… jag är ju inte så gammal..)
Hur som så är papperna påskrivna, radhuset ska säljas och vi båda har nytt boende från och med 1 juli. Jag är väldigt glad att det ordnade sig med boende. Det verkade mörkt ett tag men allt löser sig!
Barnen tog det hela rätt så bra måste jag nog ändå säga.. Eller.. De reagerade och blev såklart ledsna när vi berättade men jag är så tacksam att de reagerade för då blev det lättare att trösta och svara på alla (konstiga) frågor som kommer upp i deras små huvuden. Jag hade nog tyckt att det var jobbigare om de hade låtsas att allt var bra och inte sagt något.
Imorgon har vi en extra visning på radhuset, det är några som vill komma för att eventuellt lägga ett förbud. Roligt men det gav oss 1 vecka mindre tid till att göra huset visningsfärdigt.. Bäst att sätta lite fart med andra ord
Ha det gott så länge!
Kramkalas