Mors dags shopping

 

Efter jag blev uppvaktad imorse så begav jag mig ut på en shoppingrunda. Jag fortsatte helt enkelt att fira Mors Dag fast på egen hand.

 

Äntligen fick jag tummen ur och jag fick köpt mig denna Moroccan oil. Jag har flera vänner som har använt denna olja och även min frisör pratar sig varm om den.

När jag fick fel på sköldkörteln så blev även mitt hår väldigt mycket sämre, det är tydligen ett ganska vanligt symptom det med. Jag gick alltså inte bara upp en massa i vikt utan jag fick ett riktigt risigt hår med. Toppen. Det slutade såklart med att jag klippte av ganska mycket men nu är jag i det läget då det gärna får växa ut lite mer. Hårkvaliteten är bra igen men nu kommer det förmodligen dröja lite längre mellan klippningarna och jag känner att jag får göra vad jag kan för mitt hår.

 

I torsdags när jag var på tjejkvällen så kunde man även bli lite stylad av frisörer från Envy hair. Det finns en bild på mig inne på Hanna Graafs blogg för den som vill se, jag kunde inte med och fråga om jag fick låna den Hur som helst så när jag satte mig för lite styling, som för övrigt var välbehövligt, så brast frisören ut;

“Oj, här behöver vi en volumaster”

Mitt hår kan verkligen bli hur platt som helst och jag måste säga att det hjälpte ju det med. Så jag har även inhandlat en volumaster idag, fast i något mindre format än den hon använde. Jag vill ju inte gå omkring och chocka människorna i min omgivning

 

Grattis till mig på Mors Dag! 

 

Kramkalas

Det jäklas lite..

Så klart att det ska jäklas lite.. Story of my life.
Den här proppen har rört på sig lite, men som tur är, bara lite. Den har flyttat sig en cm uppåt men det är ingen fara förrän den kommer upp en bit på låret. Ont gör det ju men det kan jag leva med. Nu får jag väl smörja som sjutton så den ger med sig.

Popprinsessan undrade hur jag kunde misstänka en propp. Jag svarar här ifall det är fler som undrar. Jag har något som heter APC och det betyder i stort sett att jag har en förhöjd risk att få just proppar i benen. Det är inte samma sak som att man kan få proppar i huvudet eller annat. Risken är "bara" (vad jag har förstått) om den sätter sig i det djupa vensystemet, då kan den ta sig till lungorna. Inte så bra. Det här tillsammans med mitt fel på sköldköteln är sånt som jag ärvt från mina föräldrar. Tack för det liksom.. Detta är inget som jag medicinerar för i vanliga fall då det endast hänt mig i samband med förlossning förut. Det ordar nog upp sig men det krånglar lite.. gör sig påmint.

Dagen har idag börjat i ett jehu. Jag och Elin har varit på simskolan och är hemma igen. Nu kommer jag ägna resten av söndagen åt att plugga. Jag har ju juridiktenta på tisdag och en hemtenta i företagsekonomi som ska vara inlämnad på torsdag. Bara att sätta fart!

Kramkalas

10 veckor

Jag har hittat en för mig ny blogg. Den handlar en hel del om träning måste jag säga och det är Lofsan – En mammablogg om träning. Hon har just nu en 10 veckors challenge i sin blogg. Det är tänkt att man ska komma ur sin bekvämlighetszon och antingen börja träna, träna något annat eller helt enkelt öka lite. Allt sånt är är ju väldigt individuellt. När jag läste så blev jag väldigt inspirerad. Det finns även en facebookgrupp om man vill dela med sig och bli peppad och peppad av andra.

Bland det första man skulle göra så var det att sätta upp mål och detta skulle vara S M A R T;
Specifikt
Mätbart
Accepterat & Attraktivt
Realistiskt & Relevant
Tidsbestämt

Gå in på Lofsans blogg om du vill veta mer.
Jag måste erkänna att när jag läser på facebookgruppen så känns det som att jag inte riktigt är i samma fas som många andra.. med 35 kilos övervikt så är det ju inte så att jag hoppar upp på löpbandet och springer en mil innan frukost Även om det vore en dröm att kunna förstås.
Mitt mål på dessa 10 veckor är att träna 3 ggr i veckan, att få in det som en rutin. Idag gjorde jag mitt första pass och då har jag funderat på det sedan i måndags.. Jag har en lång väg att gå. Med träning menar jag gymträning, pass, simning eller powerwalks. Idag blev det styrka på gymmet i en timme. Jag förstår inte varför det skulle vara så svårt att gå dit för det är ju roligt när jag väl är där.

När man har så mycket övervikt som jag har så är det klart att man måste lägga om kosten men för att vara helt ärlig så säger någon diet eller bantning en gång till så tror jag att jag blir galen. Jag har provat det mesta och det finns mycket positivt och mycket negativt med att gå på en “diet”. För mig fungerar det inte, det blir för extremt åt alla håll. När jag åt GI så ville jag tex inte ta en banan för det var ju inte bra (sen när är en banan skadligt liksom..) När jag var med i Viktväktarna så blir jag aldrig nöjd, aldrig. Hade jag dessutom kalorier över en dag så kunde jag sätta mig och äta popcorn eller något annat bara för att.. Det kan inte vara sunt.
Nu har jag gjort några men enkla regler gällande maten och träningen. Detta kommer jag göra på mitt sätt i min takt.

1. Ät halva tallriken med grönsaker, 1/4 protein och 1/4 kolhydrater
2. Bara ta EN portion
3. Undvika bröd
4. Godis får bara ätas EN gång i veckan.
5. Inte äta middag efter kl 19.00
6. Träna 3 gånger i veckan
7. Dricka vatten, främst när jag är törstig

Nu lagar jag mat med förstånd men för att jag ska lyckas så måste jag träna. Jag mår så mycket bättre och jag blir heller inte sugen på en massa onyttigheter då. För mig är inte antal kilo jag går ned det viktigaste utan att jag orkar mer, blir gladare och piggare. Eftersom jag dessutom har fel på sköldkörteln och har sämre förbränning så tror jag att träningen hjälper kroppen lite.

10 veckor att få in rutinen och hitta vad jag tycker är roligt att träna. 10 veckor är egentligen bara början men när dom är klara så är det ju bara att köra 10 veckor till med nya mål

Imorgon ska jag göra ett test och se hur mycket jag orkar. Jag misstänker att jag inte ens kan springa 1 km som det är just nu.. Vi får väl se.

Nu är jag igång i varje fall Är det någon annan som är med i 10 veckor?

Kramkalas

Så här ligger det till..

Det här är en bild tagen på mig och Elin i dec –08. Samma år som Gustav föddes och innan jag blev sjuk. Ni som har varit med mig ett tag vet ju att jag fick diagnosen Hypotyreos för ca 1 år sedan. Det har gjort att jag gått upp mycket i vikt, jag har ont i lederna, känner en trötthet ibland som inte är av denna värld. Och mitt minne ska vi inte prata om…
Självklart har jag fått medicin mot det här som jag har ätit i 1 år, och visst har det blivit bättre! Mycket bättre till och med. Däremot så går jag fortfarande upp i vikt. Det är många som står upp och skriker att jag ska äta bättre och motionera mera. Jag håller med, och jag försöker, tro mig.

När jag började räkna efter så har jag kämpat med min vikt i ca 17 år.. jag är less på det och jag är less på fördomar. Idag träffade jag en doktor som jag pratade med och han sa något som var skönt att höra. “Man ska skilja på dom som äter hamburgare och dricker läsk varje dag och dom som har en sjukdom och dessutom har det ärftligt”
Jag tillhörde den sista gruppen
Min pappa dog när han var 63 år gammal och min mamma fick en stroke, men överlevde tack och lov, när hon var 64 år. Både var/är väldigt överviktig. Jag vill inte dö om 25 år om jag säger så..
En annan sak läkaren sa var att dom ska ta prover och han ska hjälpa mig vidare för att se om en magsäcksoperation kan vara ett alternativ. Jag blev både glad och förskräckt. Glad för att det var det jag ville, det känns som en lösning som varar. Förskräckt för att jag är så tjock att en operation kan vara en lösning.
När jag ser mig i spegeln så ser jag det inte riktigt, eller så tittar jag inte tillräckligt länge. Jag är bra på att undvika speglar och kameror.
När jag ser ett kort på mig själv som här nedan så känner jag inte igen mig själv…

Jag vill inte göra det här för att kunna ha storlek 36 i kläder, jag vill göra det för att jag ska orka leva och vara aktiv tillsammans med mina barn.
När jag ser det övre kortet så ser jag en tjej full av liv, en tjej som har energi. Det finns inte kvar idag, inte mycket och den jag har måste jag ibland hushålla med.
Att dessutom vara så överviktig att mitt BMI slår i taket i alla mätningar och visar extrem fetma gör det såklart inte lättare. Det är tungt att bära runt på.

Det är många människor omkring mig som har åsikter om det här och det får man väl ha. Jag har åsikter om det mesta oxå. Jag vill bara säga att har man aldrig varit här där jag är nu så är det nog svårt att förstå.. Det är många som tycker att jag gnäller men det är svårt när man inte känner igen sig själv längre, jag försöker förstå jag med.

Nu är det inte alls säkert att det här besöket leder till en operation i slutändan. Alla prover ska tas och jag ska fundera om det här är det jag verkligen vill. Läkaren var väldigt positiv och tyckte det var en bra behandling men jag måste fortfarande tänka.

Det blev ett långt inlägg och det har tagit lång tid att skriva.
Det här gör ondare i mig än jag har velat erkänna.
Har du orkat läsa så här långt har du gjort det bra. Tack!

Kram

Ledig?

Idag har jag varit ledig.. tror jag ;)

Dagen började med utvecklingssamtal på dagis. Det var jobbigt :( Inte för att det är problem med barnen eller något sånt utan för att vi i var och varannan mening sa att:
- Ja, det blir ju sista gången för oss nu..
Varje gång fick jag en (eller två) tår i ögat som jag lite fint försökte blinka bort. Varför är det så fruktansvärt jobbigt att ta barnen ifrån förskolan?
Dom kommer ju börja på en ny, minst lika bra (hoppas jag)
Fast både Elin och Gustav trivs ju som fiskarna i vattnet.. det kanske är det.

Efter det så var det i varje fall full fart till doktorn för att lämna lite nya prover, jag är nämligen inte så pigg längre och min värk i lederna kommer och går. För att inte tala om mitt humör ;) Vi får väl se om det är sköldköteln som vill ha mer medicin eller om det helt enkelt bara är charmiga jag som är sådan.

En veckohandlingen så fann jag mig helt plötsligt sitta hos frisören, så det kan bli! Nyklippt och slingad, känns genast bättre ;)

Full fart hela dagen med andra ord.

Nu ska jag i varje fall sjunka ner i soffan.

Ha en bra kväll!

Kram

Härlig lördag!

Idag har varit en riktigt skön dag tillsammans med mina barn :)

Ibland när Johan ska iväg på helgen så blir jag lite orolig av mig.. Jag tycker helt enkelt att det är bäst när vi är tillsammans alla fyra.
Jag tror att det ligger kvar lite i mitt undermedvetna från innan sommaren när jag inte hade fått någon behandling för min sjukdom, då var jag så orkeslös ibland att jag inte orkade med mina barn ordentligt vilket i sin tur gjorde att jag blev lätt panikslagen bara av tanken att vara själv en hel helg..
Sorgligt men sant och oxå en av anledningarna till att jag blev så otroligt lättad av att det var något som var fel på riktigt och inte bara i huvudet på mig liksom ;)

Idag har jag och barnen myst hela dagen, varit ute och gått och lekt lite där och nu med det vi hittade, klättrat på stenar och petat med pinnar och sånt.. Inne har vi byggt pussel och tittat på film och bara myst med varann.
Gustav fick inte sova middag idag så han var ordentligt trött och somnade vid sju och då var Elin så söt och dröjde sig kvar hos mig och vi låg och pratade en stund i soffan och jag märkte hur hon njöt av att få vara uppe lite längre och ha mig alldeles för sig själv. Och jag njöt av att få ha henne alldeles för mig själv :)

Det är en fantastisk känsla att få tillbaka orken, humöret och lusten till allt! Äntligen känner jag igen mig själv.

Nu ska jag krypa ner i sängen och titta på Notting Hill!

Kram på er!

Något att fira!

Jag har äntligen fått ett efterlängtat besked :)

Med risk för att inte alla hänger med nu då det är ett glapp på ett år på den här bloggen så blev jag i våras väldigt dålig, hade alla möjliga symptom som jag absolut inte trodde hade med varann att göra.
Jag har egentligen varit dålig ganska länge vet jag nu när jag har förstått att allt har hängt samman men det var inte förrän i våras det blev väldigt mycket värre. Jag hade ont i lederna, kunde inte koncentrera mig, väldigt mycket sämre minne, upplevde en trötthet som jag inte trodde fanns och var lite allmänt deppig, ingenting var roligt riktigt. Jag upplevde det jättejobbigt måste jag säga..

Hur som haver så sökte jag i varje fall läkare för min ledvärk för det har vi i familjen sen tidigare så min diagnos var ju i stort sett klar när jag kom till doktorn *ler*

Efter några dagar så ringde han och sa att mina prover på sköldkörteln inte såg bra ut och frågade om jag kunde komma och ta om dom.

Jösses vad det for tankar i huvudet på mig då!! Vem hade pratat om sköldkörteln liksom? Inte jag i varje fall, jag hade ju ledvärk!

Efter fler prover så visade det sig att jag hade Hypotyreos-brist på sköldkörtelhormon och gissa vad?! När jag läste alla symptom på den här sjukdomen så kunde jag bocka av dom allihopa. Helt otroligt!
Det är oxå sköldkörteln som reglerar ämnesomsättningen, det är inte så konstigt att jag bara har gått upp i vikt.. :( Jag ser numera ut lite som Barbamamma, fluffig kan man säga.

Igår fick jag dock beskedet att dosen medicin jag äter nu har fått upp värderna igen och att det är stabilt :))
Nu är det så här att jag kommer att få äta medicin resten av livet vad jag har förstått men det känns ändå ok.

Jag tänker att kan jag äta en tablett varje dag och slippa alla dessa symptom så är jag nöjd!
Det är dessutom inga biverkningar av medicinen.
Förhoppningsvis så kommer jag att springa av mig min Barbamammakostym nu när jag har rätt förutsättningar.

Det känns väldigt skönt och visst känner jag att jag mår bättre! Jag har äntligen fått lusten till att göra saker tillbaka.

Idag har vi fint väder, riktigt härligt höstväder. Jag ska plantera lite nytt i utekrukorna tänkte jag.

Ha en fin dag!

Kram