Den här veckan har jag kämpat på med mitt program. Ni vet, det där programmet som ska få mig ur soffan.
4 rundor har det blivit denna veckan. Jag är riktigt nöjd! Det har varit några tunga dagar måste jag erkänna men det hjälper att det bara är rundor på 20 minuter. Den tiden och orken har man alltid och det är lite lättare att övertala mig själv när jag kan tänka att det är bara 20 minuter och sen är det över.
Idag tänkte jag att jag kunde öka på och springa en minut någon fler gång men efter 4 gånger så mådde jag illa och hade blodsmak i munnen. Sa jag att jag har lovat att jag ska springa en mil? Tur det är lång tid kvar
Idag hade Elin stolt berättat för farmor att hennes mamma skulle bli smal nu och att hon (jag) var ute och joggade. Det stack till lite i hjärtat måste jag säga. När man är 6 år ska man inte behöva tänka på sånt. Sen slog mig tanken att tänk om hon blir retad för att hennes mamma är tjock? Jag hoppas inte men samtidigt så vet man ju hur barn är..
Hur som helst nu är det full fart framåt. Ett år är lång tid men som ni märker så har jag oxå en lång väg att gå och rätt var det är så är det dax att springa det där himla loppet. Det är nog inte så många av mina vänner som tror att jag kommer att genomföra det men det är oxå det som sporrar. Jag ska allt visa dom
Kramkalas
