
Igår började jag misstänka att det kanske inte var enbart en stukning i min fot. Eftersom jag har gjort det så många gånger förut så vet jag ju hur det känns. Det var helt enkelt något som inte stämde.
Så igår kväll åkte jag ner till Närakuten här i Kungsbacka och doktorn var rätt säker på att det var inget annat än en stukning men att vi skulle ta en röntgen ut i fall att.. Det var lite gamla frakturer som han såg och så något som han inte riktigt visste vad det var och hur allvarligt. Det slutade med att han skickade mig vidare till Varberg sjukhus så att en riktig ortoped skulle kunna titta. Nu hade dom ju redan tittat på bilderna från Kungsbacka och konfererat om dessa så det kändes lite drygt måste jag erkänna. Som tur var så kunde svärföräldrarna komma hit och Johan följde med mig till Varberg. Väl där så gick allting väldigt fort. Vi hade tur att det var lite folk och fick komma in på en gång, upp på röntgen (igen), och så tillbaka. Den här doktorn såg väl ungefär samma sak.. det är lite konstigt, ingenting har brutits men förmodligen en spricka och några flisor. Jag slapp gips, vilket jag är väldigt glad för, och har istället fått en plastskena som jag kan ta av och på. kryckor har jag oxå fått men dom använder jag så länge jag tycker att jag behöver. Tur i oturen alltså.
Sen var det viktigt att jag tränade upp fotleden så att signalerna från foten till hjärnan bättras på för att förhindra att detta fortsätter att hända. Jag kunde ge mig tusan på att det var fel på knoppen oxå
Jag ligger mest och vilar måste jag erkänna. Jag är väldigt trött och slumrar mest hela tiden. Annars mår jag bra!
Kramkalas